Barfotaadvokaten - en blind mans kamp för rättvisa och frihet i Kina - av Chen Guangcheng

1971 föds Chen Guangcheng i en fattig familj på den kinesiska landsbygden. Efter en febersjukdom som litet barn blir han blind men låter inte detta lägga några hinder i vägen för sig.
Ett starkt, envist, kreativt och kunskapstörstande barn som kämpar för att bevisa sitt värde för sig själv och sin omgivning, växer upp till en fullfjädrad rättsaktivist.
Vi får följa hans livskamp och kamp för mänskliga rättigheter, och då framför allt blindas och funktionshindrades rättigheter.
En kamp som motarbetas av det kinesiska styret och som till slut, när han motsätter sig övergreppen i det kinesiska familjeplaneringsprogrammet, leder till tortyr, fängelse och fångenskap i det egna hemmet.

Ett osannolikt land, en osannolik man, en helt osannolik historia.
Jag är så evigt tacksam över att jag som synskadad inte är född i Kina. Det ska nog i och för sig även du som seende vara men extra tacksam är nog ändå jag. Som ni kanske förstår berör mig den här boken lite extra och mitt liv framstår plötsligt som en dans på rosor.

En otroligt läsvärd bok med ett rakt och välformulerat språk.
En viktig bok för oss som förfasar oss över hur landet vi bor i styrs. Inte för att förminska det som händer i vårt eget samhälle utan för att förstå vilka oerhörda möjligheter vi faktiskt har att påverka.
Och det utan att riskera frihetsberövning och tortyr.

Extra roligt är det att läsa den här boken eftersom min vän Tomas Håkansson har översatt den.
Mycket bra jobbat Tomas!

Virus - bra jobbat Storytel och Daniel Åberg!

Nu har jag lyssnat mig igenom den första säsongen av Storytels produktion Virus, skriven av Daniel Åberg.

Det är en klassisk dystopi där ett livsfarligt virus sprids rekordsnabbt i Stockholm och vidare ut i landet och resten av världen.
Folk dör som flugor under fruktansvärda plågor och många blir under det snabba sjukdomsförloppet aggressiva.
Ett fåtal människor visar sig vara immuna och försöker överleva i en nu galen och nästan död värld. Vi får följa några av dessa människor och deras kamp för livet.

Jag är svag för dystopier och även om det här inte var den bästa jag läst så är den helt ok.
Den här serien är helt klart betydligt bättre än Gustav III checkar in som jag försökte mig på för ett tag sedan.
Virus är inget litterärt mästerverk men den är vad Storytel utlovar – underhållande och spännande.
Den är även bitvis rätt gripande. Särskilt som det är barn inblandade och det träffar förstås mig som småbarnsförälder rakt i hjärtat.
Där finns förstås en del korrmissar så som tårar som tränger ut ur ansiktet och någon som blundar ”och betraktar”. Det är inte hela världen eftersom storyn är tillräckligt spännand och intressant för att väga upp det. Men irriterande är det ju såklart och jag fattar inte varför korrläsarna inte kan sköta sitt jobb.

Den första säsongen slutar med en äkta cliffhanger och just som historien börjar bli intressant på allvar.
Hur ska det bli, hur ska det bli?!
Jag skulle nog säga att det här är perfekt, avkopplande sommarlyssning!
Bra jobbat Storytel och Daniel Åberg!

Tragedi!

I morse fick äldsta dottern (snart sex år) lära sig vad sorg innebär.
Hon hittade nämligen sin älskade, stora, tjocka dinosauriebok på trappan till vår altan. Där hade den legat sedan igår och gårdagen var julis absolut regnigaste dag. Det säger i och för sig inte så mycket men det var ett ihållande regnväder hela eftermiddagen.
Dinosaurieboken var bortom all räddning.

Oj, oj, oj, vilken sorg och smärta. Hon grät hela vägen till förskolan och tårarna rann fortfarande när jag lämnade henne där.
Jag sa att ”men det är ju inte Smulan-katten som har dött. Det är ju bara en bok. Vi köper en ny!” Det hjälpte inte det minsta.

Men det är något vackert i M:s sorg. Jag känner att vi verkligen har lyckats som föräldrar och med vår uppfostran när det är så smärtsamt att förlora en bok.
Kärlek till människor och djur i all ära men jag är stolt över att vi har ingjutit en sådan litteraturkärlek i vårt barn att en bokförlust krossar hennes hjärta.

Den glömda trädgården, av Kate Morton

Va, en trädgårdsbok till?!
Jo, jag vet. Det var inte så länge sedan som jag läste och skrev om Den hemliga trädgården. Grejen är att det var den här jag egentligen hade tänkt läsa. Men när jag sökte på den så kom ”Den hemliga trädgården” upp i sökningen och då blev jag så sugen att uppliva en gammal barndomsläsning.
Men nu har jag alltså läst ”Den glömda trädgården” och oh så härligt jag har haft det!

Vänskap, hopp, glädje, sorg, smärta, kärlek och hemligheter. En släkthistoria. En labyrint som leder till ett hus på en klippa. Ett hus med en muromgärdad trädgård. Vad var det som hände där egentligen? En längtan efter att ta reda på sitt ursprung. En väg ut ur sorgen. Och sagor.

Det här är en, inte enbart, sorglig berättelse som är mycket vackert skriven. Det är absolut ingen sliskig kärlekssaga utan något helt annat.
Den är också komponerad på ett lite speciellt sätt för vi förflyttas fram och tillbaka mellan olika årtal. Något som jag skulle kunna tycka vore mycket störande men det är det inte alls. Det ökar bara spänningen och mystiken och förstärker berättelsen.

Det roliga är att ”Den glömda trädgården” påminner lite om ”Den hemliga trädgården”. Där finns helt klart en del gemensamma komponenter.
”Den glömda trädgården = ”Den hemliga trädgården” för vuxna.

Sommar och läsning är en dålig kombo

Men, tänker du kanske, sommar är ju den perfekta tiden för läsning!
Absolut! Särskilt för den som har semester… Nedräkning pågår!
Det är inte årstiden i sig som är bekymret utan Sommar i P1.

Jag håller just nu på med en otroligt bra bok men den har hård konkurens av detta fantastiska sommarprogram.
Vissa morgnar i färdtjänsten kan det ta så där tio dyrbara minuter för mig att bestämma mig för om det ska bli bok eller Sommar. Bok eller Sommar, bok eller Sommar, bok eller Sommar? Det är just nu för mig livets stora fråga.

Som tur är slukar jag inte alla programmen utan väljer ut det som verkligen intresserar mig. Och jag har lyssnat på två program som faktiskt kan relateras till läsning och som jag kan dela med mig av till er här i bloggen.

Det första jag lyssnade på var Gloria Ray Karlmark – medborgarrättskämpe som ingick i Little Rock Nine. Hon var en av de nio afroamerikaner som lyckades ta sig in på den rassegregerade skolan Little Rock Central High School.
Där genomled hon, tillsammans med de andra i gruppen, ett år av trakasserier och misshandel trots försök från staten att skydda.

Jag har läst en så bra 1900-talssvit skriven av Ken Follett.
Han är en mästare på att skriva historienära samtidigt som hans story är oerhört fängslande, spännande och underhållande.
Romaner av detta slag är i mitt tycke det bästa sättet att inmundiga historia.

Hur som helst, den sista delen – Evighetens rand – sträcker sig från 50-talet och framåt. Här får vi, bland mycket annat, följa medborgarrättsrörelsens kamp mot segregation.
Så lyssnar jag på Gloria Ray och hör hur hon berättar om den första skoldagen. Den dag då hon möts av ett stort antal poliser som vägrar släppa in henne och hennes kamrater i skolan. Just detta berättar också Follett om mycket målande i sin roman. Att kliva rakt in i Glorias berättelse kan jag därför utan problem. Plötsligt smälter dikt och verklighet samman på ett sätt som jag kanske aldrig upplevt om jag inte läst Follett.

En annan sommarpratare som jag lyssnat på är Ahmad Khan Mahmoodzada.
Han växte upp i Kabul men blev tvungen att fly till Sverige efter att ha spelat rollen som Hassan i filmen ”Flyga drake”.
Som säkert flera av er nog vet bygger filmen på boken med samma namn.
Den läste jag innan jag startade bloggen 2008 och har därför inte kommit mig för att skriva något utförligt om den. Men som så många andra älskade jag boken!
Filmen älskades inte i Afghanistans Kabul. Av flera skäl, som Ahmad förklarar i sitt sommarprat.
Lyssna på det!

Ett par andra prat jag tycker ni ska lyssna på, som inte har med litteratur att göra är Annika Lantz och Gunhild Stordalen.
Så har vi mannen som skulle kunna göra mig till stalker – poeten, musikern och aktivisten Emil Jensen! Honom har jag inte lyssnat på än men det behöver jag inte för att veta att det är fantastiskt. Lyckliga mig och dom av er som har det kvar!

Jag lever...

Men just nu är jag så trött så inget blir läst. Jag bara somnar så fort jag försöker.
Och att hitta energi till att skriva något eget är helt omöjligt.
Jag får helt enkelt vänta på bättre tider. Liksom ni som läser min blogg.

Boken jag håller på med nu är i alla fall väldigt bra! Tror jag...

"Förbannat att det ska va så svårt å förstå vad vi säger!"

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”konstigt”

Det finns så mycket konstigt folk. Eller ”könstigt fölk” som jag troligtvis hade sagt om jag fortfarande bott i Värmland.

”Förbannat att det ska va så svårt å förstå vad vi säger! Varför kommer ni hit om ni inte följer våra regler? Do something right!”
Så röt en svensk busschaufför till alldeles nyanlända flyktingar som skulle bussas till något boende norrut i landet.
Under en annan, betydligt trevligare resa för asylsökande, berättade arrangörerna att en inte får äta på bussen. Alla nickade glatt och förstående. Ingen åt något. På ditvägen. Under hemfärden, efter en dag på badhus med lek och plask, knorrade magarna och ätförbudet var glömt.
Arrangörerna skakade förundrat på sina huvuden. De tyckte att det var oerhört konstigt att någon kunde tro att inte samma regler gäller i resans båda riktningar.
Det är så mycket som för oss är självklart. Det är inget konstigt alls att en inte får äta mat i bussen. Inget konstigt alls att en måste sitta på sin plats med bältet på.
Men för de hungriga människorna från en annan kultur var det inte alls självklart. Varför skulle en inte få äta på bussen? Ingen har någonsin tidigare sagt något så dumt.
Och varför skulle en inte få sitta hur och var en vill i bussen när en är trött och behöver hitta en något så när bekväm plats att sova på.
De bröt inte mot reglerna, våra superviktiga svenska regler, för att bråka. Inte heller för att visa sitt förakt för vår höga och långt framskridna kultur. De gjorde det för att de var hungriga och trötta och för att regler som inte har någon betydelse i deras värld glöms bort, reflexmässigt.
Har reglerna dessutom inte klargjorts eller förklarats eller ens kunnat begripas p.g.a. språkliga skäl blir det ännu svårare.

När jag var i Israel för ett antal år sedan tillsammans med några kurskamrater så besökte vi en kyrka. Jag tror att det var födelsekyrkan i Betlehem t.o.m. Där gick människor omkring och petade på folk som satt med det ena benet över det andra. Det anses nämligen väldigt oförskämt och ouppfostrat att visa sina smutsiga skosulor för andra människor.
Förskräckt satte jag mig med båda fötterna anständigt i golvet innan jag hann bli tillpetad.
Plötsligt sa vännen Jonas som satt vid sidan om mig: ”Nu sitter du med benen i kors igen”.
Mycket riktigt. Där satt jag med korslagda ben och vippade glatt med foten åt alla och en var.
Och jag gjorde det igen en stund senare.
Jag fick tänka mig för hela tiden för att inte bara slänga det ena benet över det andra.
Jag bröt självklart inte mot denna regel för att förolämpa utan för att det var en regel som för mig var helt betydelselös. Att sitta med benen i kors är för mig något helt naturligt. Något som jag gör reflexmässigt.

Det finns så mycket könstigt fölk. Och jag, jag är en av dom. En av dom som har så svårt att följa regler som jag inte känner till eller förstår.
Det finns så mycket könstigt fölk och jag är en av dom.
Precis som du.

Händelsen med utskällningen på bussen filmades och du kan se den här.