onsdag 24 november 2010

Midaqq-gränden, av Naguib Mahfouz

På min resa
jorden runt
har jag nu besökt och lämnat Egypten och Kairo.
Det har varit en högst angenäm visstelse.
"Mycket vittnar om att Midaqq-gränder är en ädelsten från gågna tider och att den en gång strålat som en stjärna i Kairos ärofulla historia."
Så börjar denna historia och jag blir genast mycket intresserad av denna gränd.
Vi får blicka in i dess inskränkta och begränsade värld och följa livet där under några månader.
Vi får lära känna dess invånare - deras vanor, deras drömmar och längtan, deras vardag och deras tankar.

Jag känner verkligen hur jag har fått uppleva Egyptens Kairo under 40-talet.
Jag fascineras över hur författaren framställer sin samtid nästan som hade han våra nutidsglasögon på.
Jag undrar för vem han skrev. Var det för sitt eget folk eller för resten av världen? Elelr både och?

Mest imponeras jag nog av hur han beskriver kvinnan.
Hur hon här, till skillnad från i
Sultanbrudens skugga
verkar vara ganska fri.
Han målar upp många starka, driftiga, dominanta och självständiga kvinnor.
Samtidigt är de ändå så underkastade mannen och hans värld.
Hon är fri att gå ut men ändå innestängd mellan hemmets väggar, beroende av mannens inkomst.
Om hon inte är änka. Då verkar hon ha större friheter.
och vad händer med den flicka som inte längtar efter att föda och fostra barn? En flicka som har andra drömmar?

Mahfouz är sannerligen en god berättare och är en av få nobelpristagare som lyckas få mig på kroken.
Om jag ska ha något att invända mot boken så är det möjligen dess ibland lite väl långa och tröttsamma dialoger. Framför allt när det handlar om människor som är osams.
Men det är ingen stor grej och jag blir samtidigt nyfiken på om det är ett författardrag eller om det faktiskt var så man bråkade i små gränder i Kairo under 40-talet.

(Finns inte som ljudbok.)

torsdag 11 november 2010

Sultanbrudens skugga, av Assia Djebar

Det gick ju inte så bra för mig i Nordamerika i oktober. Jag tänker
återkomma dit men nu, när blötsnön ligger tung utanför fönstret, har jag fortsatt
resan jorden runt
och landat i Afrika.

"Sultanbrudens skugga" handlar om två algeriska kvinnor - Isma som gjort sig fri från sin make och Hajila som blir hennes efterträdare.
Isma som verkligen en gång älskat sin make och i njutning och glädje delat dennes säng är stark. Kanske lyckas hon bryta med honom och hans dominans just för att han älskar henne så.
Hajila är också stark på sitt sätt men mellan henne och maken finns ingen kärlek och närhet.

Det här är en bok som bland annat berättar om kvinnoförtryck, kvinnovärlden innanför hemmets väggar, friheten utanför, misshandel och våldtäkt, kärlek och njutning, slöjans makt och befrielsen i det turkiska badets hetta och kyla.

Att läsa "Sultanbrudens skugga" var nyttigt för mig då jag har fått närma mig en värld som är så långt från min egen.
Den är vackert skriven och berättad men lite väl poetisk för min smak.
Ja, alltså jag gillar ju poesi.
Skriver ju t.o.m lite själv.
Men jag vill förstå den och det gör jag inte riktigt i det här fallet.
Kanske är det kulturellt - Afrika når inte riktigt fram till mig - kanske är jag inte tillräckligt kulturell... Antagligen är det lite av varje.

Jag är i alla fall glad över mitt första afrikastopp.
Nu befinner jag mig i Egypten och det är grejer det!
Återkommer förstås med en rapport här ifrån när jag är färdig.

Jag hade verkligen för mig att jag sett Sultanbrudens skugga som ljudbok men nu hittar jag den ingenstans. Så jag tror bara den finns som talbok.

lördag 6 november 2010

Skraplotter, av Kerstin Ekman

Jaha, så var sista delen i Ekmans serie Vargskinnet äntligen utläst.
Det var ingen rolig historia.
Detta var jag emellertid beredd på eftersom
Sista rompan
(andra delen i serien) var riktigt seg.och trälig.
Enda anledningen till att jag läste den här var att jag köpte den samtidigt som den förra och ville ge den en chans.
Desutom har jag svårt att lämna karaktärer som jag från början tyckt mycket om.

Skraplotter boken var alltså inte någon höjdare och jag var flera gånger på väg att lägga ner den.
Men berättelsen - som mest handlade om tragiska människor - höll mig kvar på något sätt även om jag bitvis sov mig igenom.

Som ni förstår rekommenderar jag inte den här boken men första delen - Guds barmhärtighet - är helt fantastisk och bör inte missas.

Boken hjälps upp en del av Helena Brodins gudomliga uppläsning.